Nalle Puhs visa ord!

Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår!

Ja ungen var visst sjuk...

Återigen har Bibbo öroninflamation och röd i halsen =( Femte kuren pencillin nu på 6 mån är ett faktum. Trött mig! Egentligen är det inte alls konstigt att han är ledsen om nätterna MEN tro mig när man inte sovit ett skit på ett dygn så är det jävligt svårt att förstå att han faktiskt har ont, för jag är TRÖTT! Självklart gör mitt mammahjärta ont när han har ont... Lille Bubben. Måtte nu denna kuren hjälpa!

Barnen borta...

Js helg, dagarna går så fort.
 Jag känner av att min höstdepp börjar komma och jag är påväg in i min lilla bubbla igen, går med ett falskt leende på läpparna men inombords är jag trött på allt just nu. Bara helt enkelt trött. Det känns som att jag står brevid mig själv och bara ser på vad jag gör. Det är lixsom inte jag som styr mig själv just nu. Sofie bara finns i luften, hon bara är en osynlig skugga av sig själv...
 Äntligen har allt börjat ordna sig för mig och jag börjar genast sträva efter mer. Varför kan jag aldrig nöja mig?

Marco...

Han var här några timmar igår. Det kändes bra, och jag vet att innerst inne saknar jag han. Hans sällskap, hans famn, hans sätt att titta på mig. Jag saknar hans kyssar, hans händer på min kropp. Dumma jag tillät oss båda att uppleva det igen. Det var han som fick mig till att läka igen att våga känna kärlek igen för några månader sen. Vi har kontakt och har haft det hela tiden. Han kommer hit vi pratar, skrattar och bara är. Igår lät jag det hände och idag har jag faktiskt igen ångest alls.

I’ve been torn apart, desperately tryin' to find a way back to my heart, so I can love again

Lilleman har feber...

Lille Bibbo har feber, förhoppningvis är det tänder som spökar för han är inte snorig men dregglar som FAN och gör konstiga saker med sin tunga? Han lixsom drar den mellan sina framtänder. Svårt att förklara men ser helsjukt ut.

Ja jag vet jag ser sliten ut!

Lagom mallig...

Efter denna helvetes natten och 8 h jobb (dock inte helvete) så behövde jag lite uppeppning. Skulle ha möte på dagis idag eftersom jag är så missnöjd med förskolan, bla hur dem skött detta med alla stulna kläder, alla olika vikarier som inte ens kan svenska, att barnen inte blir bytta på osv listan kan göras låååång! Då tyckte barnens pedagog att vi även kunde ta utvecklingssamtalet ang barnen.
Bibbo är en glad kille som ÄLSKAR att vara ute, han roar sig själv och följer sin utveckling precis som han ska. Han och Elin har släppt varandra och leker var och sin på eget håll. Vilket är otroligt skönt då jag varit orolig för att han ska ränna henne i röven.
Elin har nu börjat ta för sig mer och klarar av att ta en konflikt, innan gick hon undan och blev ledsen. Nu har dem märkt stor skillnad på hennes självförtroende och kan verkligen se att jag peppat henne hemma!
Hon är alltid glad och otroligt med i samlingarna och går nu fram till sina vänner och frågar spontant om dem ska leka.
Utvecklingen i hennes tänkande är hon som en 4-åring och även i leken. Språket är hon väldigt framåt i och dem ser henne som en 3 och ett halvåring! Behöver jag säga att jag är sådär äckligt stolt eller?

Inget skoj att vara vi..

Jag vakna av att Bibbo vrååååla som en idiot 04.58. Jätteskoj att sitta här vaken med han nu. Verkligen skitskoj! Eller typ inte. Speciellt roligt att man ska jobba hela dagen och jag somna 02 i natt.

Ledsen Bibbo snyftar mot sin mammas ben



ÄNTLIGEN!

Dem är hemma. Mitt mammahjärta är helt igen.

32 cm kortare...

Håret har åkt av och jag har färgat det mörkt. Jag behövde en förvandlig, något som symboliserar ,mitt nya starka jag.
Det kändes som att håret var det sista jag hade kvar av det förflutna, Jimmy älskade mitt långa hår. Rysninarna i kroppen ilade för varje klipp jag hörde och jag kände att NU är det sista borta från mitt gamla jag!

Bakom musikens kraft.

Jag minns när jag började leka med tanken att lämna Jimmy. Jag visste innerst inne att jag inte alls var lycklig med han, vi spelade ett spel lekte en lek. Lyckliga familjen leken. Jag hatade den leken. Ofta försvann jag in i mina egna tankar genom musiken. Jag letade låtar som en besatt för att hitta något jag kunde känna igen mig i. Jag lusläste på internet, analyserade sönder låtar osv.
Sen en dag när vi satt i bilen skulle iväg på ett kalas så kom en låt på radion. Sjumilakliv med Martin Stenmark. Nackhåren reste sig på mig. Jag kunde känna igen mig själv. Så kände jag!

Låt oss ta farväl,

av både hjärta och själ.

Jag kan ta ett långt hårt straff

för alla stunder vi haft.

Jag vill byta land,

och vara han som försvann.

Börja om på nytt,

och få såret mitt sytt.

När jag vänder och springer långt härifrån,

se mig som saknad, en förlorad son.

Ett stort tack till alla era fina komentarer i det förra inlägget!

Ett år har gått nu...

Nu är det över ett år sen jag lämnade Jimmy, eller nu är det förvisso snart 13 månader sen.
Satt idag och tänkte tillbaka på dem första månaderna. FY FAN!
Jag vet inte hur många nätter jag grät mig till sömns. Jag hatade mitt liv så fruktansvärt mycket, var så otroligt bitter över hela sitsen. Jag försökte till ytan att vara så stark men innerst inne skrek jag efter hjälp! Jag kollapsade när barnen blev hämtade, jag hade inga pengar till mat vikten rasade på mig. Bibbo bara skrek på nätterna och Elin var så jävla hemsk i sin trots, sömn för mig var en lyxvara MAX 3 timmar per dygn.

Jag skällde och gormade på henne, herregud vilken ångest jag har NU! Hon var ju bara en bebis? Ett och halv år och jag begärde så mycket utav henne. Nu när jag ser våra småknattar i hennes ålder på jobb mår jag dåligt. Min lilla flicka fick växa upp så fort. Den ångesten kommer jag alltid få leva med.

Snön kom och det gick inte att köra barnen i syskonvagnen, jag fick försöka släpa dem i pulka till citygross för att sedan bära påsar och släpa pulka hem i snödrivorna. Tårarna brände i mina ögon, ilskan rann i mina vener. Jag kände bara HAT!
Jag grät ut min bitterhet till mina vänner. Egentligen visste nog ingen vad dem skulle göra. Det fanns bara JAG som kunde ta itu med mitt liv och lära mig att bygga upp en behaglig vardag för mig och barnen och framförallt bygga upp mig själv igen.
Folk sa åt mig att det blir bättre... Jag ville spotta på dem och skrika: NÄÄR?? NÄR FAN SKA DET BLI BRA IGEN? Hålet i mitt hjärta var så stort och mörkt.
Hatet började fullständigt ta över mig. Min smärta gick inte och ta på, jag började mer och mer binda mig inåt. Jag orkade inte gnälla mer. Det kändes lönlöst. Smärta i mig fanns där värre än någonsin.
Tillslut bröt jag ihop i köket framför mamma. Jag grät och skrek åt henne. Äntligen kunde jag sätta ord på min smärta!!!
- MAAAMMA!!! DET KÄNNS SOM ATT JAG VILL TA EN STOR KNIV OCH HUGGA MIG I BENET, BARA FÖR ATT FÅ SLIPPA KÄNNA MIN SMÄRTA I MITT HJÄRTA FÖR ETT ÖGONBLICK!!!
Fast mamma reagerade inte alls som jag egentligen trodde hon skulle göra.. Hon titta argt på mig och röt åt mig:
- Nu är det FAN bra Sofie! Du har 2 underbara barn som behöver dig, nu är det dags att komma tillbaka! Skärp dig...

Dagen efter vakna jag och för första gången sedan den 21 sep 2009 kunde jag se solen lysa utanför mitt fönster. Jag lät solens strålar lysa på mig och kände. Nu, nu har jag nått botten.. Nu klättrar vi upp igen.
Och det har vi gjort. Nu snart 4 månader senare är smärtan borta. Jag gråter inte längre, jag älskar att vara med mina fina barn och vi har byggt upp vår vardag som vi trivs med igen. Jag har just nu ett jobb jag trivs med, ekonomin flyter på ruskigt bra. Fått många nya vänner tack vare min flytt och jag har funnit mig själv delvis igen. Mitt hjärta är snart helt igen.

Vi klättrar uppåt sakta men säkert kommer vi tillbaka igen..

Tack ALLA som stöttat oss under detta jobbiga året vi haft och har hejat på mig! Ni är GULD värda!
Jag vill hylla er alla som stöttat mig med denna låten!! TACK för ert underbara stöd.

Bloggpaus?

Just nu är dagarna stressiga och jag hinner inte med något direkt. Jag känner inte alls för att blogga och ännu mindre när man nästan aldrig får någon feedback från er som läser. Det gör s att jag inte alls vill blogga. Oftast har jag ca 150 besökare om dagen, men nästan INGEN lämna avtryck. Så helt ärligt så vill jag inte lägga ner någon tid här då! Så de så!

Min tekniska pappa

Pappa: Har han en sån GBS?

Jag: GPS heter det pappa...

Pappa: Men det var ju fan vad du ska märka ord!