jahopp då var julen över för denna gång. Det var supertrevligt. En massa mat och klappar hemma hos mamma. Vi åkte ner redan den 22a för vi våga inte vänta medtanke på vädret. Ville inte behöva sitta fast här hemma i snökaoset. Alla syskon med respektive och mina barn var samlade och det är många år sen vi var alla tillsammans på en jul. Riktigt mysigt. Båda barnen blev rädda för tomten och lille Bibbo satt mest och skakade hos Rene.Elin vägra och titta på tomten och mumla att han var äcklig. Barnen klarade av att sova i samma rum men Bibbo åkte på något konstigt med magen och var skiiiiitgnällig den mesta tiden.
Den 25e gick vi hem till Pappa och Zassa och firade en liten minjul med dem och käka pasta med köttfärssås. Jag HATAR julmat finns inget äckligare! Bibbo blev nöjd för då fick han hänga med sin ascoola morfar enligt han själv då. Sen bar det tillbala till LA dagen efter för att barnen skulle iväg till J och fira jul.
Jahopp snart jul. Denna julen är min med barnen så det känns väl okej, men ändå kan jag inte låta bli att faktiskt ha ångest. Ångest över att mina barn inte får ha både sin mamma och pappa på julafton. Utan att dem ska vara med mig och nästa år med sin pappa, som några jävla trofer som ska åka runder. Usch jag gillar inte alls det.
Förra året valde jag att fira med Jimmys familj eftersom det var som det var i min egen familj. Detta året ska jag få vara med min egen familj igen. Känns otroligt skönt men samtidigt kommer jag sakna hans familj. Blir lite tomt =( Ja aldrig är man nöjd. Jag känner faktiskt för Jimmy då jag vill inte ens sätta mig in i hur tomt det är för honom! Fy fan vad detta blir jobbigt för oss alla och jag hoppas att det blir lättare med årens gång.
Det ska bli så skoj att barnen ska få ha en jul med massor av folk för vi blir en hel del. En massa famnar för barnen att sitta i och full fokus på just dem. Men ändå finns där ett tomt hål i mitt hjärta. Jag hade så gärna velat att vi skulle fira den som en hel fungerande familj. Den familjen vi planerade att vi skulle bli, den familjen vi alltid trodde vi skulle vara. Så blev vi istället den moderna familjen, skillsmässofamiljen... Ännu en i statistiken.
Denna julen ska njuta utav för nästa jul har jag inte mina älskade barn hos mig...
Har ju helt glömt bort att blogga om barnens först lucia juuu.
Både jag och Jimmy var där tillsammans med barnen vilket verkligen uppskattades av Elin. När hon kom in med lussetåget såg jag att hon letade efter oss med blicken. Jag försökte fånga hennes blick allt vad jag kunde. Efter 2 låtar hör jag henne skrika: TITTA DÄÄÄÄR ÄR MIN MAMMA OCH PAPPA med stark betoning på OCH! Jag såg hur hon titta på oss medans hon sjöng med glädje i hennes ögon, hur mycket det betydde för henne att vi båda var med på denna dagen. Det var då jag lovade mig själv att vid alla barnens stora höjdpunkter ska vi ALLTID vara tillsammans som en familj!
Bibbo ville inte alls vara med i tåget utan satt i sin mammas famn och sjöng lilla snigel ehhm den låten var inte ens med när dem sjöng men visst...
Varje kväll sitter jag och Ellebelle och glor på julkalendern, det har blivit vår grej tillsammans. Bibbo lägger sig oftast 18.30. Idag skulle vi ha mys när vi tittade med lite kexchocklad. Jag satt brevid henne och tittade på tven och babbla på om hur skoj vi hade det idag när mormor var här bla bla. Tillslut tänkte jag: Amen va fan svarar du inte för unge?
Då såg jag detta!
Snacka om att jag måste vara ett tråkigt sällskap!
Men dock inte ett skit visare!
Däremot har jag hunnit med en hel del sen förra födelsedagen! Fått jobb, nya vänner, blivit starkare och en större lägenhet! Inte illa pinkat att klara av på ett år om jag själv får säga det.
Dagarna rullar på som vanligt igen för Linda har flyttat.
Jimmy ska utöka sitt umgänge med ett dygn till vi försöker sakta utöka det för att så småningom få det till 50% han har växt otroligt mycket i sin papparoll och jag kan faktiskt säga att jag blir stolt över honom!
Elin har förvandlats till en liten primadonna och det ska målas naglar och ha klänning och smycken var dag hon ska på dagis, frisyren är viktigt och de ska i klämmor och mög i håret. Själv har jag aldrig varit direkt nån sån tjej utan trivdes med killarna och spela fotboll.
Bibbo har börjat prata jättemycket och går nu helt och hållet. Ja vår lilla vardag puffar på som vanligt här.
I kväll är man barnledig och en killkompis från Malmö kommer kanske hit och vi är några stycken som ska ut och skaka ruuuuumpa!
GUUUUD vad jag börjar sakna en pojkvän. Någon man kan ligga sked med, planera sina framtidsdrömmar. Någon att komma hem till, att omfamna, somna med.
Hela min kvinnliga del skriker om det! Inte bara sex för det kan jag få när jag vill utan NÄRHET, ÖMHET och framförallt TRYGGHET!
Bara att ha internaskämt, avsluta varandras meningar ohh hjälp vad jag vill ha det!
Jag vill ha han med DET, han som det direkt säger klick och jag känner att det är HAN jag vill ha. Jämt hittar jag loosers eller så hittar jag fel på dem och bara fullständigt dissar dem. För det känns inte rätt.
Jag vill hitta han som jag ligger vaken med en hel natt och bara pratar och skrattar med.
Jag vill hitta han som kan få mig till att le igen, att få mig till att känna mig som en kvinna!
Ja det är väl hääärligt att arbeta? Speciellt dubblaskift? Finns inget mer mysigare än det. Eller INTE!
Med min otur har cykelhelvetet gått sönder =( Växlen har låst sig.. I ETTAN!!! Så inte nog med att man åker isbana fram nu ser jag ut som en speedad chackare som cyklar i 190.
Allt flyter på och barnen är hemma sen igår. Jag hämtade dem på dagis innan och hann mysa några timmar med dem innan jag stack iväg till nästa pass.
Kom hem till ett julpyntat kök minsann nu på kvällen. Min fina sambo Linda hon är verkligen helt underbar! <3. Kan ju inte leva i ett bättre samboförhållande än detta? Vi kompletterar varandra bra och inget tjafs inget alls faktiskt. Ska kanske bli lesbo ändå?
Nått så fruktansvärt. Det går inte att beskriva hur trött jag är inom mig. Jag biter ihop i hopp om att snart blir det bättre. Jag kan egentligen inte alls sätta finger på vad det är men hjärtklappningarna kommer och jag kan inte sova på natten. Jag ligger och vänder och vrider mig och känner paniken inom mig. Det känns som att jag håller på att fullständigt förlora greppet. Är livrädd att få tillbaka min panikångest, kommer den är det kört!
Det är skönt att jag har jobb att gå till för du slipper jag tänka och känna men det är jobbigt!
Dra ut barnen släpa vagnen i snö för att sedan cykla i snön till jobb. Jobba mina 8 h för att sedan släpa hem barnen igen. Dag ut och dag in, allt bara sker jag orkar inte känna jag bara gör, jag bara är där. Jag vet inte ens hur det känns jag är som en robot. Jag vet inte vad som håller på att hända med mig..
Det är ju nu allt ska vara bra? Varför känns det såhär???
Jag ska försöka kontakta en läkare nu i veckan jag måste få hjälp jag kan inte ha det såhär!
Livsglädje? Vart? Snälla låt mig få känna det...
Jobbet jag har på förskolan är på 50%, jag trivs jättebra och jag har fått en massa extra jobb där hela tiden vilket har fått ekonomin till att flyta på bra.
Jag har försökt få in en fot inom bemaningen här i landskrona men det har varit fullt hela tiden. Jag har fullständigt terrat han den stackaren som är enhetschef där och idag gav det resultat!
Äntligen fick jag in foten där och jag kan själv bestämma vilka dagar jag vill jobba samt tider, dvs jag kan jobba dem dagarna jag inte jobbar på förskolan och jag kan sluta oroa mig inför nästa månad. När man är vikarie så vet man aldrig när jobben tar slut, så nu jävlar har jag verkligen garderat upp mig.
Eftersom Linda och hennes fina dotter Nathalie bor just nu hemma hos oss pga vissa omständigheter så kan man även passa på att hoppa in och jobba natt och på så sätt slipper jag vara ifrån barnen längre tider på dagarna.
Trodde aldrig att det skulle funka så bra att bo tillsammans med någon som det faktiskt går med Linda. Ingen irretation eller något utan vår lilla vardag flyter på och vi kompleterar varandra bra här hemma. Så medandra ord så är det män det är fel på. Det är män jag inte kan bo med, så jag får helt enkelt bli lesbisk! Eller kanske inte.
Så nu har vi varit hos tandläkaren. Den framtatanden som är kvar är lös och den gäller nu till att få den till att stanna kvar!!! Inga äpplen, knäckebröd eller morötter till lilla fian nu på ett tag. Fick en ny återkoll om 2 veckor.
Min dotter kommer numera bara ha en framtand i många år framöver. Varje dag kommer vara en påminnelse av att hon trillat. Hela mitt hjärta har gått i tusen bitar och jag har fetångest.
Elin lekte jättefint inne på sitt rum och skulle gå ut ur rummet snavade på bilgaraget som fanns på golvet. Ansiktet flög rakt ner och tog hela smällen och tanden slogs ut.
Vi var först rädda att näsan var knäckt men Jimmy kom snabbt och vi åkte in med henne och det visade sig att den är inte knäckt iallafall. Lilla loppan har jätteont och sover just nu fullproppad med alvedon.
Ända sen jag satt den där natten o googla med min nyfödda bebis brevid mig har jag haft en klump i magen. Min fråga har varit, kommer han att gå? Kommer jag att få se han springa in i min famn? Bibbo har inte velat gå, han har tagit några få steg för att sedan sätta sig ner. Hans snea fot har varit svagare än den andra så han har bara orkat några få steg. Träning och träning har jag haft här hemma och min ständiga oro över om han verkligen kommer att gå har malt på. Lusläst andra gullefotsföräldrars bloggar där det finns barn som fått många operationer men fortfarande har barnen inte börjat gå trots 3 års ålder osv. Jag har bett till Gud om kvällarna att ge Bibbo styrka i sin fot att han ska kunna gå. NU är mina böner hörda. Han går!!! Förstår ni? Min son går rakt in i min famn med sitt underbara leende! Har gjort en hyllningsfilm åt han:
Först vill jag tacka för era fina komentarer och att ni delar med er. Att tvivla på sin mammaroll kommer man väl alltid att göra tror jag? Jämt är jag rädd för att göra fel med barnen och att det ska lämna spår i dem. Fast sen försöker jag intala mig att jag faktiskt gör så gott jag kan.
Elin är ju glad när vi är tillsammans oftast, hon får panik när jag lämnar henne på Onsdagen (efter Jimmys umgänge) För hon är rädd att det inte är jag som ska hämta henne, så hon hatar nog inte mig. Ibland undrar jag ang detta man trotsar om det är den man är trygg med eller om det bara är något man säger för man är själv så osäker haha?? I vilket fall som helst så hoppas jag att det är därför min lilla knastfia trotsar mig. För även om ungen hade blivit nya Bin laden så hade jag älskat henne ändå.
Mina axlar har lagt av, TOTALT! Har dåliga axlar sen något år tillbaka när jag jobba som personligass och nu är vi tillbaka på ruta ett. Kan inte ens lyfta en kaffekopp utan att det gör skitont, ännu mindre kunde jag lyfta Bibbo upp för trappan utan jag fick låta han krypa upp med stöttning av min fot mot hans rumpa. Fast vi kom upp och han tyckte de va skitskoj! Lättroad liten gosse det dära.
Fattar ni grejen? Igår samlekte mina barn i 45 min!!!!! Elin drog någon larv efter sig och Bibbo kröp för glatta livet efter och som dem skratta, så fort dem blev av med varandra ropa dem efter varandra. SÖTENÖTAR!
Bibbo ropa: ÄÄÄÄÄLLIIN!
Hon svara: Jag är här lille Bibbo.
Sen sist men inte minst, mina allra första dagisfoton är ett faktum! JAG har fått dagisfoto på MINA barn. Annars brukar jag få dela ut bilder på andras ungar på jobb MEN denna gången var det på MINA fisungar <3
och bråket börja direkt, trots att vi bara hann med nån timme. Fan asså jag får sån megaångest! Elin hatar nog mig ibland, eller ja ofta. För jag tycker jag bara skäller på henne just nu hela tiden. Jag vill ju inte bli irreterad och arg men hon börjar trotsa DIREKT! DIREKT börjar ungen hoppa som en idiot i soffan, vråla som en knast osv. Vad är hennes problem? Vill hon inte vara hos mig? Just nu måt jag skit rent utsagt och mina tankar maler på. Vi bråka strax innan jag lämna henne i fredas och vi börjar bråka nästan direkt vi kommer hem. Jag försöker välja mina konflikter med henne men jag måste ju säga åt henne när hon hoppar i soffan och bara skrattar när jag ryter åt henne. Då slutar de med att jag tar tag i henne och släpar iväg henne sen är det hela igång! Skrik, gråt och bråk.
Jag förstår inget alls, helt ärligt asså hatar ungen mig? Vill hon inte vara hemma hos mig?
Älskade Ellebelle mamma älskar dig härifrån till oändligheten!
Återigen har Bibbo öroninflamation och röd i halsen =( Femte kuren pencillin nu på 6 mån är ett faktum. Trött mig! Egentligen är det inte alls konstigt att han är ledsen om nätterna MEN tro mig när man inte sovit ett skit på ett dygn så är det jävligt svårt att förstå att han faktiskt har ont, för jag är TRÖTT! Självklart gör mitt mammahjärta ont när han har ont... Lille Bubben. Måtte nu denna kuren hjälpa!
Js helg, dagarna går så fort.
Jag känner av att min höstdepp börjar komma och jag är påväg in i min lilla bubbla igen, går med ett falskt leende på läpparna men inombords är jag trött på allt just nu. Bara helt enkelt trött. Det känns som att jag står brevid mig själv och bara ser på vad jag gör. Det är lixsom inte jag som styr mig själv just nu. Sofie bara finns i luften, hon bara är en osynlig skugga av sig själv...
Äntligen har allt börjat ordna sig för mig och jag börjar genast sträva efter mer. Varför kan jag aldrig nöja mig?
Han var här några timmar igår. Det kändes bra, och jag vet att innerst inne saknar jag han. Hans sällskap, hans famn, hans sätt att titta på mig. Jag saknar hans kyssar, hans händer på min kropp. Dumma jag tillät oss båda att uppleva det igen. Det var han som fick mig till att läka igen att våga känna kärlek igen för några månader sen. Vi har kontakt och har haft det hela tiden. Han kommer hit vi pratar, skrattar och bara är. Igår lät jag det hände och idag har jag faktiskt igen ångest alls.
I’ve been torn apart, desperately tryin' to find a way back to my heart, so I can love again
Lille Bibbo har feber, förhoppningvis är det tänder som spökar för han är inte snorig men dregglar som FAN och gör konstiga saker med sin tunga? Han lixsom drar den mellan sina framtänder. Svårt att förklara men ser helsjukt ut.
Efter denna helvetes natten och 8 h jobb (dock inte helvete) så behövde jag lite uppeppning. Skulle ha möte på dagis idag eftersom jag är så missnöjd med förskolan, bla hur dem skött detta med alla stulna kläder, alla olika vikarier som inte ens kan svenska, att barnen inte blir bytta på osv listan kan göras låååång! Då tyckte barnens pedagog att vi även kunde ta utvecklingssamtalet ang barnen.
Bibbo är en glad kille som ÄLSKAR att vara ute, han roar sig själv och följer sin utveckling precis som han ska. Han och Elin har släppt varandra och leker var och sin på eget håll. Vilket är otroligt skönt då jag varit orolig för att han ska ränna henne i röven.
Elin har nu börjat ta för sig mer och klarar av att ta en konflikt, innan gick hon undan och blev ledsen. Nu har dem märkt stor skillnad på hennes självförtroende och kan verkligen se att jag peppat henne hemma!
Hon är alltid glad och otroligt med i samlingarna och går nu fram till sina vänner och frågar spontant om dem ska leka.
Utvecklingen i hennes tänkande är hon som en 4-åring och även i leken. Språket är hon väldigt framåt i och dem ser henne som en 3 och ett halvåring! Behöver jag säga att jag är sådär äckligt stolt eller?
Jag vakna av att Bibbo vrååååla som en idiot 04.58. Jätteskoj att sitta här vaken med han nu. Verkligen skitskoj! Eller typ inte. Speciellt roligt att man ska jobba hela dagen och jag somna 02 i natt.
Håret har åkt av och jag har färgat det mörkt. Jag behövde en förvandlig, något som symboliserar ,mitt nya starka jag.
Det kändes som att håret var det sista jag hade kvar av det förflutna, Jimmy älskade mitt långa hår. Rysninarna i kroppen ilade för varje klipp jag hörde och jag kände att NU är det sista borta från mitt gamla jag!
Jag minns när jag började leka med tanken att lämna Jimmy. Jag visste innerst inne att jag inte alls var lycklig med han, vi spelade ett spel lekte en lek. Lyckliga familjen leken. Jag hatade den leken. Ofta försvann jag in i mina egna tankar genom musiken. Jag letade låtar som en besatt för att hitta något jag kunde känna igen mig i. Jag lusläste på internet, analyserade sönder låtar osv.
Sen en dag när vi satt i bilen skulle iväg på ett kalas så kom en låt på radion. Sjumilakliv med Martin Stenmark. Nackhåren reste sig på mig. Jag kunde känna igen mig själv. Så kände jag!
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff
för alla stunder vi haft.
Jag vill byta land,
och vara han som försvann.
Börja om på nytt,
och få såret mitt sytt.
När jag vänder och springer långt härifrån,
se mig som saknad, en förlorad son.
Ett stort tack till alla era fina komentarer i det förra inlägget!
Nu är det över ett år sen jag lämnade Jimmy, eller nu är det förvisso snart 13 månader sen.
Satt idag och tänkte tillbaka på dem första månaderna. FY FAN!
Jag vet inte hur många nätter jag grät mig till sömns. Jag hatade mitt liv så fruktansvärt mycket, var så otroligt bitter över hela sitsen. Jag försökte till ytan att vara så stark men innerst inne skrek jag efter hjälp! Jag kollapsade när barnen blev hämtade, jag hade inga pengar till mat vikten rasade på mig. Bibbo bara skrek på nätterna och Elin var så jävla hemsk i sin trots, sömn för mig var en lyxvara MAX 3 timmar per dygn.
Jag skällde och gormade på henne, herregud vilken ångest jag har NU! Hon var ju bara en bebis? Ett och halv år och jag begärde så mycket utav henne. Nu när jag ser våra småknattar i hennes ålder på jobb mår jag dåligt. Min lilla flicka fick växa upp så fort. Den ångesten kommer jag alltid få leva med.
Snön kom och det gick inte att köra barnen i syskonvagnen, jag fick försöka släpa dem i pulka till citygross för att sedan bära påsar och släpa pulka hem i snödrivorna. Tårarna brände i mina ögon, ilskan rann i mina vener. Jag kände bara HAT!
Jag grät ut min bitterhet till mina vänner. Egentligen visste nog ingen vad dem skulle göra. Det fanns bara JAG som kunde ta itu med mitt liv och lära mig att bygga upp en behaglig vardag för mig och barnen och framförallt bygga upp mig själv igen.
Folk sa åt mig att det blir bättre... Jag ville spotta på dem och skrika: NÄÄR?? NÄR FAN SKA DET BLI BRA IGEN? Hålet i mitt hjärta var så stort och mörkt.
Hatet började fullständigt ta över mig. Min smärta gick inte och ta på, jag började mer och mer binda mig inåt. Jag orkade inte gnälla mer. Det kändes lönlöst. Smärta i mig fanns där värre än någonsin.
Tillslut bröt jag ihop i köket framför mamma. Jag grät och skrek åt henne. Äntligen kunde jag sätta ord på min smärta!!! - MAAAMMA!!! DET KÄNNS SOM ATT JAG VILL TA EN STOR KNIV OCH HUGGA MIG I BENET, BARA FÖR ATT FÅ SLIPPA KÄNNA MIN SMÄRTA I MITT HJÄRTA FÖR ETT ÖGONBLICK!!!
Fast mamma reagerade inte alls som jag egentligen trodde hon skulle göra.. Hon titta argt på mig och röt åt mig: - Nu är det FAN bra Sofie! Du har 2 underbara barn som behöver dig, nu är det dags att komma tillbaka! Skärp dig...
Dagen efter vakna jag och för första gången sedan den 21 sep 2009 kunde jag se solen lysa utanför mitt fönster. Jag lät solens strålar lysa på mig och kände. Nu, nu har jag nått botten.. Nu klättrar vi upp igen.
Och det har vi gjort. Nu snart 4 månader senare är smärtan borta. Jag gråter inte längre, jag älskar att vara med mina fina barn och vi har byggt upp vår vardag som vi trivs med igen. Jag har just nu ett jobb jag trivs med, ekonomin flyter på ruskigt bra. Fått många nya vänner tack vare min flytt och jag har funnit mig själv delvis igen. Mitt hjärta är snart helt igen.
Vi klättrar uppåt sakta men säkert kommer vi tillbaka igen..
Tack ALLA som stöttat oss under detta jobbiga året vi haft och har hejat på mig! Ni är GULD värda!
Jag vill hylla er alla som stöttat mig med denna låten!! TACK för ert underbara stöd.
Just nu är dagarna stressiga och jag hinner inte med något direkt. Jag känner inte alls för att blogga och ännu mindre när man nästan aldrig får någon feedback från er som läser. Det gör s att jag inte alls vill blogga. Oftast har jag ca 150 besökare om dagen, men nästan INGEN lämna avtryck. Så helt ärligt så vill jag inte lägga ner någon tid här då! Så de så!
Har idag varit och samlat vuxenpoäng. Jag har varit på föräldersamtal. Jag passade på att fråga om någon R Å K A T få hem mina kläder? NEEEJ ingen. Men däremot visade det sig att en annan mamma också blivit av med kläder. Sen blev det disskutioner från en annan mamma som inte alls förstod varför vi envisas med att klä våra barn i fina kläder? Dem ska ju ändå bara vara på dagis? Jag väljer noga ut barnens kläder varje gång jag ska lämna dem på dagis för att jag vill dem ska ha fina kläder på sig. Jag älskar att höra av pedogerna att ohhh dem har alltid sååå fina kläder. Jag får fan orgasm då. Eller ja nästintill.Nu är det inte så att jag klär dem i opraktiska kläder utan i lekkläder men fina lekkläder. Inte såna som skriker hej mina kläder är ärvda av mina 5 brödrar och nu får jag dem typ.
Jag förklarade att nu tog jag mina sparpengar och köpte nya kläder till dem osv. Då vände sig en mamma om och fråga mig hur gammal Bibbo var som blivit av med sina ytterkläder? När jag svarade att han bara var 1 år så såg jag hur hennes ögon fylldes med tårar och hon tog min hand och krama den. Det var fan nästan så jag själv började böla av hennes omtanke. Jag såg rakt in i hennes hjärta hur illa hon tog det.
Det hela sluta med att rektorn tog mig åt sidan när mötet var slut och berättade att dem har tänkt att byta plats på mina barn och en annan unges plats där dem hänger av sig sina ytterkläder. Just nu har vi plats närmast ytterdörren och dem vill flytta in oss längst in för att kunna hålla koll. Men vaddå? Ska nu den andra unges kläder bli stulna? Detta är väl för fan ingen lösning?
Nu på kvällen när jag skulle göra välling till barnen har Bibbo roat sig med att käka upp vissa av tagenterna på min bärbara data! Han har ätit upp 1, 7, 8, W och pilen upp. Jag fick ringa 1177 när jag upptäckte det men då sov han ju och hade käka välling och allt. SSK jag pratade med garvade så hon fick en hostattack och vi bestämde att jag ska se om det kommer ut den naturliga vägen!
Först tänkte jag att Bibbo skulle ha Elles POP skaljacka och jag skulle ragga jacka till henne istället? Men äsch skitsamma köpte nya kläder till båda två. Gud hjälpe om nån jävel snor dessa på dagis nu! Funderar på att måla med stoooora svarta Bokstäver över hela ryggen med deras namn på? Eller kanske inte blir förvisso rätt fult.
Detta setet blev det:
Ett rött till Elle och ett mörkt blått till Bibbo. VAAA herregud hjälp jag köpte ett rött till Elle och Blått till Bibbo fyy vad hemsk jag är. Varför kan inte Bibbo ha det röda då? NEJ för jag är hans mamma och han eller Elle kan inte tjafsa emot och jag bestämmer så då får det bli så! Och till råga på allt detta köpte jag 3 bilar till Bibbo och saxar till Elle OMG återigen fyy vad hemskt! Ja jo men Elle får lov att leka med bilarna om hon nu vill MEN Bibbo får inte leka med saxarna oavsett hur mycket han vill! Name it Länk till ytterkläderna
Tänkte bikta mig lite..Erkänna lite saker som jag förmodligen inte hade gjort om jag inte varit ensam om barnen ( räknar inte varannan helg som gemensamvårdnad så jag ser mig som ENSAM med barnen) Här kommer mina 10 bekännelser!
* Det har hänt att jag ljuger för dagis och säger att jag slutar kl 15 när jag egentligen slutar kl 14 bara för att få komma hem och ta en kopp kaffe i lugn och ro UTAN barnen!
* Ibland får Elin se Pippi lite extra lång tid bara för att det är så jävla skönt att få sitta och glo på tv i lugn och ro TROTS att det är fint väder ute.
* Jag mutar barnen med glass när vi är och storhandlar bara för dem ska bete sig normalt i affären.
* Dem småäter rätt mycket för att jag ska hinna städa, diska eller vika tvätt utan slagsmål. Här ta en riskaka? På så sätt vinner jag 10 min.
* Jag sätter Bibbo bakom mig i soffan på morgonen och sätter på tecknat och somnar eller ja småsover medans han snällt sitter där och glor i en timme. Detta gör jag om jag haft en tuff natt med många uppvak och jag är helt slut.
* Elle fick kaffe igår för ungen var totalt förstoppad och hade inte bajsat på flera dagar och hon hade haft ont och försökt bajsa på dagis. Jag har inget körkort och hade ingen möjlighet att ta mig till ett apotek så jag testade att ge henne en halv kopp kaffe och HEEEY skiten lossna! Jag slapp microlaxa henne.
* Jag tappar OFTA tålamodet med barnen men får lika snabbt ångest över att jag gjort det. Brukar smyga in till dem på natten och smeka dem över håret och lova att i morgon.. I morgon är en bättre dag..
* Jag HATAR när jag ser en familj gå förbi mig och dem ser lyckliga ut. Avundsjukan biter i magen på mig.
* Varje månad räknar jag maniskt över hur mycket jag kan spara inför nästa månad för jag vet aldrig hur mycket jobb jag får nästa månad.
* Många gånger känner jag att fyy vad lättare det hade varit om vi varit två om barnen...
