Marco...

Han var här några timmar igår. Det kändes bra, och jag vet att innerst inne saknar jag han. Hans sällskap, hans famn, hans sätt att titta på mig. Jag saknar hans kyssar, hans händer på min kropp. Dumma jag tillät oss båda att uppleva det igen. Det var han som fick mig till att läka igen att våga känna kärlek igen för några månader sen. Vi har kontakt och har haft det hela tiden. Han kommer hit vi pratar, skrattar och bara är. Igår lät jag det hände och idag har jag faktiskt igen ångest alls.

I’ve been torn apart, desperately tryin' to find a way back to my heart, so I can love again