Kaos, men härlig kaos

Ja det var hemskt vad positiv och lycklig jag är hela tiden haha.
Men så ser mitt liv ut just nu. Allt känns bra... ALLT! Jag hade en väldigt dålig period innan, jag var nere på botten och vände. En dag vaknade jag och smärtan i hjärtat var borta! Jag öppnade mina ögon och såg att där var han. Jag släppte taget om det förflutna klev in i framtiden på vingliga ben, jag vågade låta mig själv släppa allt. Lägga mig i hans famn och tillåta han hjälpa mig att läka. Mina vänner har ständigt funnits bakom mig och varit beredda på att fånga mig när jag snavat, utan er hade jag aldrig klarat det.
Ibland kan jag tänka för mig själv, VARFÖR stannade jag så länge hos Jimmy när jag inte var lycklig? Vad var jag rädd för? Varför lät jag mig själv vara så olycklig den sista tiden, när jag faktiskt förtjänade att må bra?
Jag förtjänade en trygg famn, uppskattning, och någon som låter mig krypa upp till han och han håller om mig och jag vet att han skyddar mig mot allt. Allt hänger inte på mig, jag behöver inte tänka för två. Jag får lov att ha ett förflutet, jag får lov att ha en knäpp familj för det är MIN familj och dem ska respekteras!
 När jag har berättat lite för *PIIIP* vad som hänt mellan mig och Jimmy, vissa saker som blev sagda såg jag hur hans ögon svartnade, jag såg hur arg han blev för min skull. Men det var min vardag...
 Oron över att någon i min familj skulle hälsa på och Jimmy skulle bli sur hände ofta, efteråt fick jag ibland slängt saker i mitt ansikte över hur mycket saker han tyckte dem gjorde fel, och jag blev så jävla ledsen då jag faktiskt skämdes över min familj, trots att dem egentligen inte gjort fel. Men jag kände skam. Många gånger ville jag inte att dem skulle komma och hälsa på för jag orkade inte höra efteråt allt skit. Jag ville inte att Jimmy skulle följa med hem till Pappa för jag orkade inte med att höra vilket skitställe dem bodde på, jag orkade inte med hans blickar när vi satt där. Jag orkade inte med skammen jag kände när han tacka nej till kaffe eller mat för han kunde inte äta hemma hos min familj. Speciellt inte hemma hos min mamma för han tyckte hon gjorde äcklig mat och att hon var äcklig??!! Det fick jag slängt mitt i fejset. Så när pappa frågade om vi ville äta högg de i min mage för jag visste sanningen.
Eller som när Zassa hade gjort köttfärssås hemma hos mig när jag hade värkar med Bibbo, Så när Jimmy kom hem frågade vi han om han ville äta? Minen han gav mig,visste jag vad de betydde. Han ville verkligen inte äta hennes mat. Så fort zassa åkte hem stack han iväg och handlade men hennes mat vägrade han äta! Skammen jag kände går inte att beskriva. Det är en massa saker jag bär inom mig som jag vill så gärna berätta för att det ska kännas bättre, jag har funderat på om jag ev ska kontakta en psykolog bara för att få ut alla saker ur mig. Hatet jag känner mot han går inte att beskriva! Varför var han så elak?

Nu känner jag ingen skam, jag vet att *PIIIP* och jag har någorlunda värderinga på saker och ting och jag skäms inte över något.

Jag vet faktiskt inte hur det kommer gå mellan mig och han men just nu är jag lycklig, trygg och fullständigt förälskad och jag nöjer mig med det!

Kärlek