Att vara eller inte vara....

Detta med att vara nykär och mamma samtidigt är jävligt svårt. Speciellt om man bor granne med den man är kär i och har blivit som besatt av hans närhet.
Vi har varit med varandra varje dag han sover här, för att sedan försöka smugglas ut ur sovrummet utan att Elle fattar men igår blev han tagen på bar gärning. Han öppna sovrummet och utanför stod Elle och utbrast: OJ! Såååå nu är det färdigt, ungen fattar.
Att vara kär i början så vill man ju alltid visa sin bästa sida och se ständigt fräsch ut. Typ jaaa men jag vaknar alltid fullt sminkad och ser ut som att jag är med i en scene ur pogramet våra bästa år. Försök då fånga spya eller byta en bajsblöja och se sexig ut. Tro mig det går INTE!
Eller när man får gröt kastad på en och man tror man fått bort allt men ena ögonbrynet är fullt? Been there done it.
HAHAHA eller när vi försöker vara diskreta och kyssa varandra i trappan och hans son ropar där nereifrån med suckande röst: AMEN FÖR FAAAAN PAPPA KOM NU!

Varför har ingen berättat hur svårt det egentligen är?

Det bästa med han är att jag kan vara helt mig själv, inga spel, inga lögner alla korten på bordet. Han slänger inte de i ansiktet på mig. Trots att man är "en ghettounge" för han är av samma skrot och korn.

Jag trodde aldrig jag skulle våga släppa in någon i mitt liv igen. Jag vet att hela mitt hjärta är så fruktansvärt förstört men jag vill bli lagad, jag vill våga och tro och hoppas! Det är på helt olika villkor denna gången. Jag behöver inte vara någon annan, jag får vara Sofie!

Lika barn leka bäst! <3