Mitt avslut

Jag är en person som döljer mig bakom skrift och musik. jag HATAR att visa mig svag inför en annan, jag HATAR att visa att jag är ledsen, jag HATAR att gråta inför en annan människa och framförallt jag HATAR att älska. det är sant. faktiskt. eller asså jag hatar inte att älska jag hatar att visa mig svag dvs att personen ser att jag älskar den och faktiskt bryr mig om den och får en form av beroende av den personen för vad händer oftast då? JOOOO personen försvinner från mig och JAG står ensam kvar med tårar iögonen o ilska i min kropp över att jag återigen tillåtit mig älska. det finns ett fåtal person som jag verkligen älskar och dessa personerna veet att jag älskar dem även om jag inte vill visa mig svag och gråta och säga hur jag känner till dem så vet dem, dem frågar mig aldrig hur jag mår egentligen och det är för att dem KÄNNER mig och vet att jag ändå kommer svara fnissande att JA JO BILEN GÅR BRA! och försöker genast prata bort det, utan dem personerna ger mig en klapp, en blick, ett sms bara något så jag slipper svara dem hur jag mår! jag hatar att erkänna att jimmy knäckte mig totalt! eller ja förhållandets slut knäckte mig! jag HATAR återigen att jag tillät mig älska. jag kommer nog ALDRIG VÅGA låta mig själv älska en man igen ALDRIG! bara känslan av att lämna de fina jag byggt upp för att börja om helt knäckte mig totalt, jag vet att så många tycker att jag är modig och stark men många kvällar så gråter jag och vill faktiskt bara få bli en liten flicka och krypa upp i mammas famn och höra henne viska att allt kommer bli bra? ja jo jg vet att så småningom kommer de gå bra, MEN JUST NU suuuuger de. vi har ALDRIG pengar, jag unnar oss INGET, jag ligger och räknar som en tok på natten sover nästan aldrig, äter aldrig, rasar i vikt, får astmaanfall och nästan dör. jag menar hallåe? jag jag vet att det kommer bli bra MEN just nu är det inte bra och jag vill att det ska vara bra! jag har fått in rutin på ungarna iallfall och dem är inte alls jobbiga men nu har jag börjat återuppbygga sofie och tro mig det är jääääävligt tufft. i helgen gjorde jag ett förväl till jimmy, ett tack och hej. han gav mig 2 helt otroligt fina barn många resor, nya vänner, ett fint hus. jag gjorde en film till han, klippte ihop bilder med dem mest glädjerika perioderna av vårt liv.... och hittade en fruktansvärt passande låt. om en vän.. en vän jag misste.. mitt hopp om att någonsin hitta tillbaka till jimmy är nu passerat och jag vill NTE hitta tillbaka till han mer utan nu lägger jag de bakom mig och blickar framåt på ostadiga ben! jag ber er att visa mig respekt med era komentarer nu för nu blottar jag mig helt totalt!