Dan före dan...

jaha och då är den dagen här som jag fasat för i snart 2 år. J ska ta barnen 50% fre-fre.. Känns inget vidare alls. Jag vill inte vara ego, jag vet att detta är hans rätt som pappa och att det är barnens rätt. MEN oavsett vad man säger så är det JAG som kämpat den första tiden. Det är JAG som hade koliktiden ensam, ingen dagisplats men ändå jobba heltid. Alla sömnlösa nätter, öroninflamationer, halsfluss, vabbdagar. Han hjälpte inte mig då, han ville bara ha varannan helg. Folk tyckte att jag då skulle nöja mig med att han faktiskt "ställde upp" varannan helg. HA skrattretande, ställde upp? in my as han är barnens far!
NUUUU när det finns dagisplats, och Bibbo sover hela natten dåååååå ska han ha dem! NUUU när vi äntligen fått rutiner och grepp om vardagen då ska han självklart komma in i bilden och vara världens bästa pappa.
J saknar säkert barnen det tror jag MEN det stör mig att han nu ska komma och förstöra allt vi byggt upp. Bara för att han vill detta, sen tror jag faktiskt inte ett skit på att han kommer orka detta en längre tid!

Sofi sluta ält det förflutna... Jo jag vet men jag kan ändå inte sluta känna denna jävla bitterheten för allt han faktiskt skitigt i att hjälpa mig med. För i grund och botten har han bara velat vara pappa när det har passat honom. Thats it!
Jag hoppas innerligt att detta är det bästa för barnen, jag vill bara att det ska bli bra för dem.
Det bästa för barnen är ju trots allt att få ha både sin mamma och sin pappa....