Jag hade i många månader gått med ångest som inte gick att ta på. Bitterhet och hat. Förakt mot alla! Min omgivning såg hur jag mådde trots fejkade leende. Det blödde från mitt hjärta. Mina tankar kretsa kring att det var ju inte såhär det skulle bli? Det var ju inte jag som skulle må dåligt utan han. Jag var fast i mitt hat. I min hjärna fokusera jag helt på att det var hans liv jag skulle göra ett helvete utav.
Ångesten blev värre och värre många nätter vakna jag av att jag kunde inte andas jag ville bara gråta men tårarna frös till is och hatet börja stiga mig åt huvudet.
Ensamheten jagade mig flåsandes i nacken och ingen kunde förstå mina känslor. Jag orkade inte älta det började behålla allt inom mig som en bubblandes gryta som ville koka över....
Varje morgon jag vaknade kände jag hat över att gud inte tagit mig den natten... Jag kunde knappt se hur fina mina barn var för jag orkade inte allt var bara i en konstig gråzon. Timmar med mina vänner i telefon gjorde så jag mådde bättre förstunden men så fort vi la på kom de. Gråzonen sakta som en dimma mot mig.
Det var ju inte så här det skulle kännas?
Jag minns när det vände.. Mars 2010. Mamma stod i mitt kök och lagade köttgryta och pratade på om en massa, men jag minns att jag satt på köksstolen, jag såg hur hennes läppar rörde sig och hon skrattade o tjoade men jag hörde inget mer än mina snabba hjärtslag. Mitt hjärta slog så hårt i bröstet och jag kände att jag vill inte mer. Tårarna började rinna och mamma vände sig om och tittade frågandes på mig.
Jag viskade fram: Jag får ingen luft... och precis då brast det. Jag grät hysterisk kipandes efter andan.
Mamma lyfte ut barnen ur köket in i Elins rum och jag försökte resa mig från stolen men hade ingen kraft kvar. Jag bara grät som ett barn.
JAG VILL INTE MER MAMMA!!! JAG VILL BARA TA BORT MIN SMÄRTA FÖR EN DAG. HJÄLP MIG!
Mammas undrande blick hade försvunnit och jag såg hur arg hon blev. Hon tog tag i mig och sa: NU är detta BRA nu räcker det för fan Sofie! Detta håller inte. Du har 2 helt underbara barn som behöver dig! Hon tog mig i sin famn och krama mig hårt och jag kände hur hon skakade. Jag kände då att någon tittade på mig.
Då öppna jag mina ögon för första gången sen många år tillbaka och såg min älskade flicka stod och tittade undrades på mig med stora ögon i dörröppningen. Hennes blåa ögon mötte mina. Min stolthet, min lycka min förstfödde. Hennes styrka i hennes ögon fick mig till att vakna. Jag bestämde mig där i den stunden och NU är det vi och ingen ska få ta det ifrån oss. Jag ville leva med lycka och känna glädje.
Min botten var nådd och NU skulle jag börja leva dag för dag!
2 kommentarer:
Åh jag blir alldeldes tårögd =(
Du förtjänar att få vara lycklig igen och det gör mig glad <3
älskar dig fisen!
gumman det smärtar mej att läsa vad du skriver men du måste tänka så här sofi du är och precis som du skrivet att du har två helt underbara barn att du tar dej upp på ytan igen det är något som bara gör dej stark gumman .. ingen ska ta din stolthet i från dej för det har du stolthet och ork att klara av och ta dej igenom dina hinder inget hinder är för högt för dej för att hoppa över ... jag avundas dej att du orkar love you big time
Skicka en kommentar