Är Sofie lycklig?

För några veckor sedan satt jag med min "msnvän" som förresten heter Tobias ;-) och pratade. Som vanligt missförstod vi varandra MEN nej han skrev inget dum haha, utan han frågade: Men är du det? lycklig? Blev de som du ville?
Naturligtvis svarade jag JA och nickade och såg dum ut, men sen kunde jag inte låta bli att tänka efter... Är jag lycklig? Var detta som jag trodde?

Saken är att många kvällar har jag ställt mig denna frågan.. och varje kväll har jag kommit fram till samma svar!
Jo visst fan kan jag avundas mammorna på stan som ser sådär äckligt fräscha ut medans jag själv är genom svettig efter burit ut vagn och två barn och KLÄTT fanskapen! Då kan jag känna mig som hon den dära loppefia i madicken...
Det är inte så jävla lattjo när Elle trotsar och Bibbo vrålar som en idot inne på City Gross för att jag vet att det är bara jag som kan ta konflikten, för att sedan fortsätta konflikten SJÄLV hemma.
När Bibbo vägrar sova på natten får jag panik för att jag vet att det är jag som sen ska gå upp och ta Elle på morgonen och sitta där med det fåniga leendet på läpparna! Trots att jag sovit MAX 3 timmar.
Det är inte så jävla kul och se kaoset på kvällen, springa som en idiot mellan rummen för att få ungarna till att somna för att sedan ställa mig och städa och diska till kl 22!

MEN känlsan och vetskapen om att JAG klarar det!
Att bara få min älskade dotter till att springa fram och ge mig en stor puuss och titta sådär stolt på mig!
Jag får lova att krypa in till Bibbo och känna hans kropp och höra hans andetag.
Detta kan få mig till att le lite extra i affären när elle trotsar eller när  dem fräscha mammorna tittar på mig. För JAG klarar detta nästan helt själv!
DEN känslan ä GRYM

Så JA jag är lycklig!

Ja det blev som jag trodde!